11 – AGUNNARYDS SÄGEN-RIKE
Trollsmedjan i Nockarp
Text & bild: Karin Axelsson
> Hör sägnen om Trollsmedjan i Nockarp på Sagomuseets webbplats
Trollsmedjan var belägen nära vägen ner mot Börje Axelssons gård. Det syns ingen tydlig grund där den har legat, men på en gammal karta från 1700-talet är den markerad, den var då en gårds- eller bysmedja. Detta var före laga skiftet på 1860-talet. Sedan revs eller flyttades de flesta byggnaderna, och då försvann smedjan. Men backen ner mot gården heter än i dag ”smealien” och åkern bredvid ”smealisåkern”.
Kajsa Andersdotter, även kallad Halta-Kajsa från Havastuträan i Ryd har berättat en sägen om trollsmeden i Nockarp, som sedan upptecknats av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Den lyder som följer:
I Nockarp i Agunnaryd socken stod en smed sent på vinterkvällen i sin smedja och smidde. Så kom där in en gubbe. Han var inte mycket hög, men så vid och grov att han knappt kunde komma in genom dörren. Smeden förstod på stunden att han fått att göra med en ovanlig gäst.
– Hör du, sa gubben, får jag smida detta järnet hos dig?
Han tog fram ett järnstycke, så stort som två hederliga kakämnen.
– Ja det får du, svarade smeden.
Därmed lade gubben sitt järn i härden och började dra bälgen. Det blev så rödglödgat som järn brukar bli. Därefter tog han ut det, fattade det med bara händerna och stod och ältade det. Slutligen vred han det itu, la ena hälften på städet och sa:
– Se, detta skall du ha, för det jag har smitt hos dig.
Han gick sin väg och hördes inte vidare av. Smeden tänkte inte mera på vad som hänt utan kastade klumpen han fått i en låda bland värdelösa ting. Där låg den i flera år. Det hände sig så att en guldsmed ifrån Växjö kom farande vägen fram och kom som gäst till smeden. Bäst han satt där, så fick han ögonen på klumpen i lådan och frågade genast vad det var och var smeden fått den ifrån. Smeden berättade allt såsom det tilldragit sig. Guldsmeden sa:
– Vill du ge mig den klumpen, så skall jag göra en grann guldkedja åt din hustru.
Smeden svarade:
– Ja, gärna för den lär inte duga något till. Guldsmeden tog så klumpen och efter en tid fick smedens hustru en grann guldkedja såsom lovat var. Men smeden skulle bara ha vetat att det blev mer än tjugo sådana guldkedjor, för så stor var klumpen.
Denna sägen har sedan i folkmun genom åren ändrats en del, för när jag kom till Nockarp 1947, och fick höra den av min make Ragnar och min svärfar Axel, så berättade de att guldet troligen finns kvar. Någon hade till och med tydligt sett ett svagt ljussken från platsen i sena höstkvällar. Att det var guldet var det ingen som tvivlade på. Ragnar berättade att både han och hans bröder och några kompisar från granngårdarna varit där och grävt och hackat för att finna den bortglömda guldklimpen, men förgäves.
Också våra ”herar” har vid olika tillfällen varit och rotat i backen och flyttat på stenar, men skatten är fortfarande inte funnen. Så nu är det barnbarnen som får fortsätta sökandet. Det heter ju att ”trägen vinner”, så ge inte upp.
Enligt folktradition var trollen mycket rika och duktiga att smida. De som höll sig väl med trollen kunde få belöningar i gengäld.
